Vi kommer ta oss genom det här också

Jag har känt mig vemodig och orkeslös till och från sedan början av veckan. Måndagen var okej och jag kände mig ovanligt positiv i tisdags, sedan gick det utför. En konstig förnimmelse av olust grep tag om mig på onsdagen och vägrade släppa taget. Det blev inte bättre av att vi sedan gick ut på kvällen och jag drack typ tre glas mer vin än min ångestkropp kunde hantera (kan även ha varit mina antidepp som skapade en dålig reaktion). Ett långt tag kämpade jag emot tills det inte gick längre, vilket ledde till en onödig konflikt. Jag vet inte riktigt vad som hände men den här veckan har jag gråtit mer än jag gjort på flera år. Det har varit några ganska tunga dagar med ett virrvarr av tankar för att försöka få rätsida på allting. Svullna ögon och en sorgsen uppsyn mötte mig när jag väl vågade mig på att se mig själv i badrumsspegeln i morse.

Kanske har en depression smugit sig på under hösten för att ta fäste under hudlagren utan att det liksom märkts av. Jag vet bara att jag just nu inte riktigt känner igen mig själv och det gör allting ännu värre. Det var länge sedan jag kände mig så vilsen, ledsen och bräcklig som jag för tillfället gör. Jag vill så mycket men har samtidigt väldigt lite ork för att göra alla de där sakerna. Jag äter mackor och yogurt till middag och pimpar snabbnudlar för att äta någonting annat än kolhydrater. Sover med hjälp av Lergigan för annars ligger jag vaken i flera timmar innan jag kan somna. Tar genvägar till energikickar via sötsaker och kaffe. Söker defekter där det inte finns några för att desperat finna en anledning till varför jag mår som jag mår. Sedan blir det bara pannkaka av allt.

Det kommer bli bättre och jag medveten om att jag är stark nog att ta mig genom de allra svåraste motgångarna, men vissa dagar kämpar jag emot viljan att bara lägga mig under täcket och stanna där tills det blir vår.
Jag förstår att det inte är lätt att kommentera en sådan här text, och det är ingenting jag förväntar mig heller. Jag behövde skriva av mig för jag orkar inte låtsas som att livet är på topp om det inte är det. Kanske finns det någon där ute som finner tröst i att den inte är ensam om att famla i mörkret och tampas med ångesttankar. Det blir bra så småningom. Vi ska bara ta oss förbi januari och februari. Snart blir det ljusare.

I torsdags var jag bakis, men såg fram emot middagsplaner med min kusin Sophia. Så jag sminkade mig och sprayade torrshampoo i det halvt smutsiga håret. Jag bytte kläder tre gånger innan jag kände mig tillräckligt bekväm och bara det är ett tecken på att självförtroendet sviktar trots att det ska vara den veckan på månaden när det oftast är på topp. Två tröttisar, varav den ena inte hade en speciellt positiv inställning till livet just för tillfället, möttes upp för att äta sushi och prata om livet. Vi hade inte träffats bara hon och jag på… well, väldigt länge. Det var alltså long overdue. Nästan allt var stängt pga trettondagsafton men vi hittade till Hotel Radisson vid Caroli för en drink innan maten. Jag drack en alkoholfri drink och sedan åt vi väldigt mycket mat på Zushi, följt av ett kort besök på Fregatten medan vi väntade på Sophias buss hem.

Idag tog jag mig ut för en lunch och promenad med Anneli. Att hänga med henne och lilla Alve (som snart fyller ett år!) i ett par timmar gav mig tillräckligt med energi för att även ta mig bort till gymmet. Jag var så himla trött i kroppen men tränade i 45 minuter och jag vill tro att det gav någonting positivt. Efter en dusch följt av resterna av lasagnen från igår till middag sitter jag nu nedbäddad i sängen. M tittar på någonting i vardagsrummet och jag tänkte fortsätta att se på Love Actually när jag skrivit klart detta.

Förresten. Jag såg det här inlägget på Facebook för några dagar sedan och kom precis att tänka på det. Ibland behövs lite perspektiv på tillvaron för att inse att livet kunde varit värre. Själv kände jag nyss en enorm tacksamhet över att oavsett allt skit vi går genom under vår livstid så finns det alltid positiva inslag och glädjekällor att fokusera på.