We will all be together soon

Min mamma har en fin päls. Jag lånade den förra vintern när jag var hemma under jul och jag lovar att jag frös inte en enda gång med den under de dagar då vi hade -10 grader. Men så hade jag råkat fastna någonstans och rivit upp lite på ärmen. Såklart vägrar nu mamma att låna ut den igen, trots att hon inte ens tänkt tanken på att använda den själv förrän jag drog fram den där den hängde längst in i en bortglömd garderob förra året. Just när vår kärlekshistoria börjat så skildes vi åt igen.

Men jag kör på mina övertalningsknep. Snart kommer jag ha henne runt mitt lillfinger. Eller snarare kappan om min kropp. Förhoppningsvis.

Och vi kommer leva lyckliga tillsammans alla mina kalla dagar här och i Paris.

Fortsättning följer…

Ps, för er som kanske utropar nu: ”Fy för äkta päls!”. Äter ni kött? Är era stövlar i skinn och väskan i mocka? Vet ni var det kommer från? Jag är inte vegeterian och min väska är av skinn. Jag tänker inte hyckla. Men skulle jag köpa en ny päls? Troligtvis inte. Så var det sagt.