When the going gets tough, the tough get going

Jag behöver klippa mig ser jag nu. Kanske ska unna mig det efter helgen?

Jag vaknade idag med ett tryck för bröstet, en ångestkänsla och oroskänsla. Det känns som att jag drömde en mardröm eller liknande som jag inte minns. Men att känslan satt kvar liksom. Fast jag vet ju att det är mycket just nu. Kommande tentor, praktikletande, magkatarr och distansförhållande tär på mig. Men samtidigt är det lite av ett mittemellan-scenario. Varken ingenting eller allting. Jag känner mig likgiltig och uttråkad. Det är som Sophia sa: ”jag tror det måste skita sig för dig för att du ska känna dig motiverad”. Kanske är det så?

Jag minns i Paris för 1,5 år sedan då det var som jobbigast. Det ena efter det andra och då grät jag ALDRIG och jag kämpade på mot alla odds. Visst har jag alltid varit lat av mig men då kunde jag inte lägga mig i sängen i fosterställning och tänka ”äh nu skiter jag i det”, det var ju bara jag som kunde lösa situationen.
Kanske behöver man en återvändsgränd för att känna kniven i ryggen och få kämparglöden? Det kanske måste gå åt helvete för att jag ska känna mig motiverad? Ok bring it on then!

Hur gör ni för att motivera er själva i deppiga vintertider och då det känns som att man går på ett rullband och aldrig kommer någonstans?

OUI > Jobbet. Jag känner att jag gör bra ifrån mig och det är skönt att få tankarna på annat håll.
OUI > Lön&CSN idag!
OUI > Paris om fem dagar!!!

NON > Att somna och vakna utan min älskling. Natt efter natt… 
NON > Jag saknar min syster mega mucho mycket. BEAUCOUP helt enkelt!
NON > Skype som aldrig fungerar