You’re gonna find yourself somewhere, somehow

Ni anar inte lättnaden jag kände idag när jag ringde jobbet och fick ett positivt svar. Jag hade lyckats pricka in Amsterdam på månadens ena jobbhelg(har två fasta helger) och först trodde jag att en tjej kunde byta. Tyvärr kunde hon inte det och sen sa min chef att det kanske var för sent för att få ledigt. Tanken på att tvingas ställa in det enda som hållit mig ovanför ytan sen i början på januari – att få vara med Christophe en hel helg – gjorde mig panikslagen. Sen skolstress, PMS och magkatarr på det. Jag sov knappt inatt och har gråtit halva dagen idag. Men det löste sig till slut och i kväll kom dessutom min snälla bror över och hjälpte mig plugga lite ekonomi. Vi fick inte rätt på det helt men jag har lite mer koll nu. I morgon tänkte jag gå till skolan och hoppas få lite klarhet av de andra i klassen.

När den stenen lättades från mitt hjärta och jobb-problemet löste sig, så kändes allt lite mer hoppfullt. Det mesta brukar ju lösa sig. På ett eller annat sätt. Mitt problem är bara att jag börjar befara det värsta och får panik i stället för att bara tänka positivt. Så himla dumt.

Nu vill jag bara att vintern ska försvinna. Sen lovar jag att bli lite mindre bitter och lite mer optimistisk.